Har du någonsin övervägt hur många levande saker som finns på jorden? Frågade Cleo. Personer. Djur. Fåglar. Fisk. Träd. Det får dig att undra hur någon kunde känna sig ensam. Ändå gör människor. Det är synd. Hon tittade på himlen, nu en djup nyans av lila. Vi är rädda för ensamhet, Annie, men ensamheten finns inte. Det har ingen form. Det är bara en skugga som faller över oss. Och precis som skuggor dör när ljuset förändras, den sorgliga känslan kan avgå när vi ser sanningen.
(Have you ever considered how many living things there are on earth? Cleo asked. People. Animals. Birds. Fish. Trees. It makes you wonder how anyone could feel lonely. Yet humans do. It's a shame.She looked at the sky, now a deep shade of purple. We fear loneliness, Annie, but loneliness itself does not exist. It has no form. It is merely a shadow that falls over us. And just as shadows die when light changes, that sad feeling can depart once we see the truth.)
I en konversation om livets enormahet på jorden reflekterar Cleo över överflödet av människor, djur och växter och funderar över hur ensamhet fortfarande kan påverka människor trots denna mångfald. Hon uttrycker sin besvikelse över att ensamhet finns bland en så rik väv av levande varelser.
Cleo delar vidare sitt perspektiv på ensamhet, vilket tyder på att det inte är en verklig enhet utan snarare en övergående känsla, som en skugga som kan lyfta med en förändring i uppfattningen. Enligt henne kan förståelse av sanningen lindra denna sorg, precis som hur lätt fördriver mörker.