Min poäng är att livet på jorden kan ta hand om sig själv. I tanken på en människa, hundra år på länge. För hundra år sedan hade vi inte bilar och flygplan och datorer och vacciner ... det var en helt annan värld. Men till jorden är hundra år *ingenting *. En miljon år är *ingenting *. Denna planet lever och andas på mycket snabbare skala. Vi kan inte föreställa oss dess långsamma och kraftfulla rytmer, och vi har inte ödmjukhet att prova. Vi har varit invånare här för att blinka av ett öga. Om vi är borta imorgon kommer jorden inte att sakna oss .- Ian Malcolm
(My point is that life on earth can take care of itself. In the thinking of a human being, a hundred years in a long time. A hundred years ago, we didn't have cars and airplanes and computers and vaccines...It was a whole different world. But to the earth, a hundred years is *nothing*. A million years is *nothing*. This planet lives and breathes on a much vaster scale. We can't imagine its slow and powerful rhythms, and we haven't got the humility to try. We have been residents here for the blink of an eye. If we are gone tomorrow, the earth will not miss us.- Ian Malcolm)
Livet på jorden har en inneboende motståndskraft som gör att den kan frodas självständigt. Människor kan uppfatta tid på ett sätt som känns betydande och tror att ett sekel är betydande. Men för planeten är hundra år trivial. Teknologiska framsteg som bilar, flygplan och datorer har dykt upp på bara ett sekel, men jorden arbetar ändå på en mycket större tidsskala, vilket gör vår existens men ett kort ögonblick i sin enorma historia.
Ian Malcolm betonar vår flyktiga närvaro på denna planet. Jordens rytmer är långsamma och kraftfulla och arbetar utöver mänsklig förståelse. Medan vi har påverkat, är vår tid här försumbar, och om mänskligheten skulle försvinna, skulle jorden fortsätta utan en ny tanke. Detta perspektiv uppmuntrar ödmjukhet och erkänner att vi bara är tillfälliga invånare på en mycket äldre och mer bestående planet.