I samband med citatet förmedlar författaren ett budskap om komfort och solidaritet när det gäller livets kamp. Uttalandet tyder på att individer som står inför sina slutliga utmaningar inte är isolerade i sina erfarenheter. Istället uppmuntras de att känna en känsla av hopp och koppling till andra, vilket innebär att stödet kommer att finnas under svåra tider.
naguib Mahfouzs ord fungerar som en påminnelse om att även inför motgångar kan man hitta tröst i kamratskap och delad mänsklighet. Det finns en inbjudan att glädjas, eftersom resan inte behöver möta ensamhet, vilket förstärker idén att kärlek och stöd överskrider till och med de mest personliga strider i livet.