Men jag insåg något när jag körde hem den kvällen: att jag varken är bättre eller smartare, bara lyckligare. Och jag borde skämmas över att tänka att jag visste allt, för du kan känna hela världen och fortfarande känner mig förlorad i den. Så många människor har ont, de gråter, de längtar efter, de skadar. Men istället för att titta ner på saker såg de upp, vilket är vad jag borde ha sett också. För när världen tystar till ljudet från din egen andning, vill vi alla ha samma saker: komfort, kärlek och ett lugnt hjärta.
(But I realized something as I drove home that night: that I am neither better nor smarter, only luckier. And I should be ashamed of thinking I knew everything, because you can know the whole world and still feel lost in it. So many people are in pain, they cry, they yearn, they they hurt. But instead of looking down on things, they looked up, which is what I should have been looking, too. Because when the world quiets to the sound of your own breathing, we all want the same things: comfort, love, and a peaceful heart.)
När jag körde hem den kvällen slog en insikt mig: mina fördelar i livet beror inte på överlägsenhet eller intelligens, utan snarare ren tur. Det är en ödmjuk tanke att trots att man har kunskap kan man fortfarande känna sig riktad. Många människor tål djup nöd, men istället för att ge efter för förtvivlan lyfter de blicken mot hopp och motståndskraft. Denna reflektion gjorde mig medveten om min egen attityd och vikten av empati gentemot andra.
I ögonblick av ensamhet, när världens buller bleknar, avslöjar vi en delad mänsklig önskan om komfort, kärlek och lugn. Denna universalitet understryker vår koppling till varandra i tider av kamp. Att erkänna att vi alla söker liknande saker kan främja medkänsla och förståelse, uppmuntra oss att stödja varandra på våra resor genom livet.