Kattlemmar över hela golvet, tuggade till benet. Mew-Mew, lakrits! Maripat grät. Trevligt berättade Augusta dem om Tiny Grinning i slutet av Augustas säng, täckt med blod. Hans lilla tunga hängande, en demonisk mask i ansiktet, hans tänder droppade av blod när han sprang för hennes hals strax innan hon slängde dörren.
(Cat limbs all over the floor, chewed to the bone. Mew-Mew, Licorice! Maripat cried. Tearfully, Augusta told them about Tiny grinning at the end of Augusta's bed, covered with blood. His little tongue hanging out, a demoniacal mask on his face, his fangs dripping with blood as he sprang for her throat just before she slammed the door shut.)
I en kylig scen upptäcker Maripat den hemska efterdyningarna av en kattens brutala attack, med lemmar spridda och livlösa. Hon ropar för sina katter, mew-mew och lakrits och uttrycker sin nöd. Samtidigt berättar Augusta ett skrämmande möte med sin katt, Tiny, som dök upp hotfullt vid foten av hennes säng, blodblöt och grinande, redo att stöta.
Detta skrämmande ögonblick fångar omvandlingen av ett inhemskt husdjur till en mardrömsk varelse, som illustrerar rädsla och den starka kontrasten mellan oskyldighet och våld. Bilden av blod och brutalitet framkallar en känsla av rädsla, vilket gör det till en viktig punkt i berättelsen som fördjupar handlingens spänning.