Chrisfield såg rakt framför honom. Han kände sig inte mer mer nu när han marscherade i rankningar igen. Hans fötter slog marken i tid med de andra fötterna. Han skulle inte behöva tänka om han skulle gå till höger eller till vänster. Han skulle göra som de andra gjorde.
(Chrisfield looked straight ahead of him. He did not feel lonely any more now that he was marching in ranks again. His feet beat the ground in time with the other feet. He would not have to think whether to go to the right or to the left. He would do as the others did.)
Chrisfield fann tröst i kamratskapet hos sina medsoldater när de marscherade i samklang. Den repetitiva rytmen från deras fotspår gav honom en känsla av tillhörighet och fördrick sina tidigare känslor av ensamhet. I denna kollektiva rörelse kände han en befrielse från bördan att fatta beslut och omfatta enkelheten att följa gruppens ledning.
Denna upplevelse gjorde det möjligt för Chrisfield att överlämna sig till gruppdynamiken, där enskilda tankar och val överskuggas av det delade syftet och disciplinen i det militära livet. Handlingen att marschera tillsammans representerade en återgång till anslutning och tillförlitlighet mitt i krigets kaos.