Jag undrar inte längre vad jag ska säga till Gud när jag går till himlen när vi sitter i stolarna under trädet, utanför staden ........ Jag ska berätta för dessa saker till Gud, och han kommer att skratta, jag tror och han kommer att påminna mig om de delar jag glömde, de delar som var hans favorit. Vi kommer att sitta och komma ihåg min berättelse tillsammans, och sedan kommer han att stå och lägga armarna runt mig och säga, "Bra gjort", och att han gillade min berättelse. Och min själ kommer inte att bli törstig längre. Slutligen kommer han att vända och vi kommer att gå mot staden, en stad som han kommer att ha talat i existens en stad byggd på en plats där det en gång inte hade varit något.

---

(I don't wonder anymore what I'll tell God when I go to heaven when we sit in the chairs under the tree, outside the city........I'll tell these things to God, and he'll laugh, I think and he'll remind me of the parts I forgot, the parts that were his favorite. We'll sit and remember my story together, and then he'll stand and put his arms around me and say, "well done," and that he liked my story. And my soul won't be thirsty anymore. Finally he'll turn and we'll walk toward the city, a city he will have spoken into existence a city built in a place where once there'd been nothing.)