I det här avsnittet reflekterar författaren över konversationen han föreställer sig att ha med Gud i himlen. Han föreställer sig en lugn miljö där de sitter under ett träd och delar berättelser och minnen från hans liv. Han räknar med att Gud kommer att lyfta fram de speciella stunder som han kan ha förbisett, vilket förstärker idén att varje upplevelse är viktig. Detta intima utbyte skildrar en känsla av anslutning och förståelse mellan författaren och det gudomliga.
Kulminaterna i en tröstande bekräftelse från Gud, som uttrycker godkännande av författarens livshistoria. Denna försäkring leder till en djup känsla av uppfyllande och tillfredsställelse, symboliserad av släckningen av hans själs törst. Scenen avslutas med att de båda går in på en resa mot en nyskapad stad, förkroppsligar hopp, inlösen och löfte om nya början. Detta bilder väcker känslor av fred och kontinuitet i ens syfte bortom livet.