I Laurie Notaros bok "I Love Everybody" uttrycker författaren sin motvilja mot att engagera sig med okända individer, och belyser den ytlighet som ofta följer sådana interaktioner. Hon tycker att det tvingade småpratet är tråkigt och tror att de flesta saknar djup, vilket bara lägger till hennes obehag under dessa möten. Notaros perspektiv understryker en allmän skepsis kring sociala utbyten med främlingar.
Dessutom formulerar Notaro en rädsla för att hamna i oväntade och besvärliga situationer, som hon hänvisar till som ett "spontan freak -möte." Hennes uppriktiga kritik av sociala normer återspeglar en önskan om mer meningsfulla kontakter, snarare än de otroliga interaktioner som ofta kännetecknar avslappnade utbyten. Detta avslöjar hennes preferens för äkthet framför de vardagliga interaktioner som är typiska i dagens sociala landskap.