Under andra århundraden ville människor bli frälsta eller förbättrade eller befriade eller utbildade. Men under vårt århundrade vill de bli underhållna. Den stora rädslan är inte av sjukdom eller död, utan av tristess. En känsla av tid på våra händer, en känsla av ingenting att göra. En känsla av att vi inte roar oss.
(In other centuries, human beings wanted to be saved, or improved, or freed, or educated. But in our century, they want to be entertained. The great fear is not of disease or death, but of boredom. A sense of time on our hands, a sense of nothing to do. A sense that we are not amused.)
Tidigare fokuserade mänsklighetens ambitioner på betydande mål som frälsning, utbildning och befrielse. Människor sökte framsteg som skulle förbättra deras liv eller säkra deras välbefinnande. Utmaningarna med dessa epoker möttes med en önskan om förbättring eller produktivitet, vilket återspeglade en djup längtan efter mening och syfte i livet.
Men i det samtida samhället har det främsta problemet förändrats mot ett behov av underhållning och engagemang. I allt högre grad har tristess uppstått som en huvudsaklig rädsla och överskuggar traditionella hot som sjukdom eller död. Individer kämpar nu med tomheten att ha för mycket oupptagen tid och belyser en kulturell förändring där strävan efter nöjen har blivit en kritisk aspekt av existensen.