Citatet återspeglar den allmänna opinionens och mänskliga beteende, och ifrågasätter inkonsekvensen i hur individer betraktar sina ledare. Det antyder att de som en gång var firade och vördade snabbt kan bli föraktmar och belyser en djupt sittande hyckleri i samhället.
Författaren, Naguib Mahfouz, betonar en känsla av desillusionering om tro och förtroende. Talarens frustration är påtaglig och illustrerar en generationskris där ideal överges och sanningens tillförlitlighet ifrågasätts. Detta skapar ett landskap där de förflutna härligheten av ledarskap överskuggas av nuvarande tvivel och anklagelser.