Huvudpersonen reflekterar över livets korthet i kontrast till konstlösheten i konst. Han uppfattar konst som en permanent fixtur, orubblig och orörd, besläktad med en lång, plan yta som varar genom tiden. Denna metafor understryker en känsla av permanentitet i en värld som känns flyktig.
I detta ögonblick erkänner han sin närvaro i en stor vida, men hans existens känns flyktig. Bilden av den "konkreta masken" antyder något som, även om den är långvarig, saknar den livlighet och jämnhet som kommer från erfarenhet eller interaktion. Detta framkallar en djup känsla av ensamhet mitt i den varaktiga essensen av konst.