Isabel reflekterar över det obehag som många känner när de är centrum för uppmärksamhet, vilket tyder på att det är obehagligt att vara på skärmen. Hon inser dock att det finns undantag från detta känsla.
Vissa individer, som skådespelare och narcissister, trivs i rampljuset. Isabels tanke illustrerar dualiteten i mänskligt beteende mot uppmärksamhet och framhäver hur vissa personligheter kan söka efter det medan andra håller sig borta från det.