En gång satt älskare på avlägsna stränder vid levande ljus och doppade bläck för pergament och skrev ord som inte kunde raderas. De tog en kväll för att komponera sina tankar, kanske också nästa kväll.
(Once, lovers on faraway shores sat by candlelight and dipped ink to parchment, writing words that could not be erased. They took an evening to compose their thoughts, maybe the next evening as well.)
I "The Time Keeper" av Mitch Albom reflekterar författaren över kärlekens och kommunikationens tidlösa natur. Han målar upp en bild av avlägsna älskare som tar sig tid att uttrycka sina känslor genom handskrivna brev, och betonar varaktigheten av dessa skrivna ord. Den här ritualen ger en meningsfull koppling mellan dem, och visar upp det engagemang som är involverat i att skapa uppriktiga budskap.
Citatet antyder att skrivandet inte är förhastat utan snarare omhuldat, med älskare som spenderar kvällar för att eftertänksamt formulera sina känslor. Tanken att deras ord är outplånliga framhäver betydelsen av kärlek, eftersom den överskrider tid och avstånd, vilket skapar ett bestående band som fångar deras djupaste tankar och förhoppningar.