Peter, varför får jag tanken att du tänker på detta som ett gyllene tillfälle för Peter Wiggin? För oss båda, Val. Peter, du är tolv år gammal. Jag är tio. De har ett ord för människor i vår ålder. De kallar oss barn och de behandlar oss som möss. Men vi tänker inte som andra barn, eller hur, Val? Vi pratar inte som andra barn. Och framför allt skriver vi inte som andra barn. För en diskussion som började med dödshot, Peter, har vi avvikit från ämnet, tror jag.
(Peter, why do I get the idea that you are thinking of this as a golden opportunity for Peter Wiggin? For both of us, Val. Peter, you're twelve years old. I'm ten. They have a word for people our age. They call us children and they treat us like mice. But we don't think like other children, do we, Val? We don't talk like other children. And above all, we don't write like other children. For a discussion that began with death threats, Peter, we've strayed from the topic, I think.)
I det här utdraget från "Ender's Game" reflekterar Peter och Val över sina unika perspektiv som unga individer i en värld som underskattar dem på grund av deras ålder. Peter erkänner uppfattningen av barn som bara "möss", enheter som ofta bortses från, men både han och Val känner en känsla av överlägsenhet i sitt tänkande och uttryck. De inser att deras tankar och förmågor skiljer dem från sina kamrater.
Trots det initiala allvaret i deras samtal om dödshot avslöjar diskussionen ett djupare lager av deras relation. Utbytet belyser Peters ambition och Vals förståelse för deras potential, och visar upp barndomens komplexitet i en miljö med hög insats. Deras dialog betonar att ålder inte definierar mognad eller intellekt, vilket tyder på att de besitter de färdigheter och insikter som ofta förbises av vuxna.
