Snälla lämna mig inte, tänkte han. Han kunde inte uthärda en värld utan Alli. Han insåg hur mycket han litade på henne från morgon till kväll. Hon var hans enda samtal. Hans enda leende. Hon förberedde deras magra mat och erbjöd honom alltid den först, även om han insisterade på att hon skulle äta innan han gjorde det. De lutade sig mot varandra vid solnedgångar. Att hålla i henne medan de sov kändes som hans sista koppling till mänskligheten.
(Please do not leave me, he thought. He could not bear a world without Alli. He realized how much he relied on her from morning until night. She was his only conversation. His only smile. She prepared their meager food and always offered it to him first, even though he insisted she eat before he did. THey leaned on each other at sunsets. Holding her as they slept felt like his last connection to humanity.)
I ett ögonblick av djup eftertanke brottas huvudpersonen med rädslan för att förlora Alli och inser hur integrerad hon är i hans liv. Han värnar om hennes närvaro och inser att hon inte bara är en följeslagare utan den enda källan till hans glädje och kommunikation under hela dagen. Deras band är tydligt i hur de delar sina ödmjuka måltider, där Alli alltid prioriterar honom trots hans protester. Detta beroende belyser betydelsen av deras relation i en annars gles tillvaro.
Intriteten de delar understryks ytterligare under lugna stunder, som när de lutar sig mot varandra vid solnedgången. När de går och lägger sig, blir hans omfamning av henne en viktig koppling till världen omkring honom, vilket förstärker uppfattningen att Alli förkroppsligar hans sista band till mänskligheten. Utan henne fruktar han att han skulle gå vilse i ensamheten, och betona djupet av deras känslomässiga beroende av varandra mitt i livets utmaningar.