Den verkliga frågan är: Varför skulle en person snarare ha en fiende än en konversation? Varför skulle de hellre se sig själva som trakasserade och överträffade istället för att ha en konversation som kan avslöja dem som en lika deltagare i att skapa konflikter? Det bör finnas en lättnad när det gäller att upptäcka att man inte förföljs, men faktiskt, på det sätt som vi har missförstått detta ansvar, tyvärr är lättnaden att bekräfta att man har "blivit offer." Det levereras med den lättande abdikationen av ansvaret.
(The real question is: Why would a person rather have an enemy than a conversation? Why would they rather see themselves as harassed and transgressed instead of have a conversation that could reveal them as an equal participant in creating conflict? There should be a relief in discovering that one is not being persecuted, but actually, in the way we have misconstrued these responsibilities, sadly the relief is in confirming that one has been "victimized." It comes with the relieving abdication of responsibility.)
I sin bok "Konflikt är inte missbruk" ställer Sarah Schulman en kritisk fråga om mänskliga interaktioner: varför skulle en individ välja att se sig själva som ett offer snarare än att engagera sig i dialog? Detta val leder ofta till en uppfattning om trakasserier och konflikter och undviker möjligheten att delta lika i att lösa frågor. Schulman föreslår att många människor finner tröst i att identifiera sig som offer, vilket gör att de kan undvika ansvarens komplexitet och potentialen för konstruktiv konversation.
Detta tankesätt snedvrider inte bara förståelsen för relationer utan försvarar också konflikt. Genom att omfamna en offerberättelse kan individer känna en falsk känsla av lättnad och bekräfta deras status som förföljd snarare än att aktivt delta i konfliktlösning. Schulmans arbete uppmuntrar läsarna att ompröva sina uppfattningar om ansvar och att erkänna värdet av öppen dialog, vilket kan främja ömsesidig förståelse och hjälpa till att hantera överträdelser i relationer.