Det finns inget intelligent att säga om en massakre. Alla ska vara döda, aldrig säga något eller vill ha något någonsin igen. Allt är tänkt att vara väldigt tyst efter en massakre, och det är alltid, med undantag för fåglarna. Och vad säger fåglarna? Allt som finns att säga om en massakre, saker som, poo-tee-weet?
(There is nothing intelligent to say about a massacre. Everybody is supposed to be dead, to never say anything or want anything ever again. Everything is supposed to be very quiet after a massacre, and it always is, except for the birds. And what do the birds say? All there is to say about a massacre, things like, Poo-tee-weet?)
I "Slaughterhouse-Five" reflekterar Kurt Vonnegut Jr. över den djupa tystnaden som följer en massakre och betonar att det tystar röster och önskemål från den avlidne. Efterdyningarna förväntas fyllas med en genomgripande tystnad, vilket representerar vikten av förlust och tragedi. Trots denna stillhet fortsätter emellertid naturen, med fåglar som kvittrar som en skarp kontrast till mänskligt lidande.
Citatet omsluter meningslösheten i att försöka formulera skräcken från sådana händelser, vilket tyder på att djup tragedi lämnar oss mållösa. Frasen "poo-tee-weet" symboliserar den enkla och ibland absurda persistensen av liv mitt i förödelse, vilket indikerar att medan mänskligheten kan kämpa för att hitta mening, fortsätter naturens likgiltighet.