var en kvinnlig palestinsk självmordsbombare som greppade en gevär i ena handen och hennes lilla son i den andra. Detta verkade som om statens enda vision om jämställdhet. Ahmadinejad inrättade separata hissar för män och kvinnor i regeringsbyggnader, och han avfyrade skår av kommunala arbetare som inte var religiösa eller hängivna tillräckligt för hans ideologi. Teheran
(was a female Palestinian suicide bomber clutching a rifle in one hand and her little son in the other. This, it seemed, was the state's only vision of gender equality. Ahmadinejad instituted separate elevators for men and women in government buildings, and he fired swaths of municipal workers who were not religious or devoted enough to his ideology. Tehran)
Skildringen av en kvinnlig palestinsk självmordsbombare, som håller en gevär i ena handen och hennes barn i den andra, exemplifierar en oroande tolkning av jämställdhet. Denna bild återspeglar en hård verklighet där kvinnors roller ofta formas av våld och konflikt, snarare än empowerment och frihet. Sådana representationer kan förvränga berättelsen kring kvinnors rättigheter i regioner som påverkas av krig och oro.
Under Ahmadinejads regering bevittnade Iran en regression i jämställdhet och mänskliga rättigheter. Hans administration implementerade segregerade anläggningar för män och kvinnor och förstärkte en konservativ ideologi. Dessutom avskedade han många kommunala arbetare som ansågs inte tillräckligt religiösa eller lojala mot sin regim och visade hur ideologi prioriterades framför individuella rättigheter och friheter. Shirin Ebadis bok, "Tills vi är fria: min kamp för mänskliga rättigheter i Iran," understryker dessa utmaningar och förespråkare för äkta mänskliga rättigheter och jämlikhet i Iran.