Nu var morgonsolen precis över horisonten och det kom till mig som en sidemongran mellan husen i mitt gamla kvarter. Jag skyddade ögonen. Detta var i början av oktober, det fanns redan högar med löv pressade mot trottoarkmore blad än jag kom ihåg från mina höstar här-andless Open Space in the Sky. Jag tror att det du märker mest när du inte har varit hemma på ett tag är hur mycket träden har vuxit runt dina minnen.
(By now, the morning sun was just over the horizon and it came at me like a sidearm pitch between the houses of my old neighborhood. I shielded my eyes. This being early October, there were already piles of leaves pushed against the curb-more leaves than I remembered from my autumns here-andless open space in the sky. I think what you notice most when you haven't been home in a while is how much the trees have grown around your memories.)
Huvudpersonen reflekterar över att återvända till sitt barndomsdel, där morgonsolen slår dem oväntat, påminner om en snabb tonhöjd i baseball. Denna tidiga oktober morgon präglas av en betydande mängd fallna blad som samlats längs trottoarkanten, mer än de minns från sina tidigare besök. Allt verkar lite mer trångt och skapa en bittersöt nostalgi för det utrymme de en gång kände.
När de absorberar förändringarna blir det uppenbart att tiden har förändrat deras bekanta landskap. Träden, nu fylligare och högre, överskuggar den öppna himlen som en gång kännetecknade sina minnen. Denna insikt belyser hur tidens gång kan påverka inte bara den fysiska miljön, utan också den känslomässiga kopplingen till platser som har djup betydelse.