Varje gång jag tänker på Tim Leary blir jag arg. Han var en lögnare och en kvak och en sämre människa än Richard Nixon. Under de senaste tjugoseks åren av sitt liv arbetade han som informant för FBI och förvandlade sina vänner till polisen och förrådde den fredssymbol han gömde sig bakom.
(Every time I think of Tim Leary I get angry. He was a liar and a quack and a worse human being than Richard Nixon. For the last twenty-six years of his life he worked as an informant for the FBI and turned his friends into the police and betrayed the peace symbol he hid behind.)
I sina reflektioner om Tim Leary uttrycker Hunter S. Thompson djup ilska och harsel mot figuren som han en gång tittade på med intriger. Thompson ser Leary inte bara som ett bedrägeri och en bedräglig individ utan som någon vars karaktär han har i lägre hänsyn än till och med Richard Nixon. Denna besvikelse härrör från Learys handlingar under hans senare år, där Thompson anklagar honom för att förråda sina vänner och ideal.
Thompson betonar att han under de senaste två decennierna av Learys liv agerade som en informant för FBI, vilket implicerade vänner och vände sig mot själva principerna för fred han en gång främjade. Detta förrådsblåsar Learys arv för Thompson, som ansåg att Learys handlingar var en direkt motsägelse till de motkulturella värden som han representerade, vilket ledde till Thompsons varaktiga förakt.