Hannah reflekterar över sina känslor av öppenhet och sårbarhet i musikrummet. Hon jämför sig med glas och vatten, vilket föreslår att hon känner sig exponerad och lätt att förstå av någon som är viktig för henne. Denna insikt lämnar hennes hjärtkörning, vilket indikerar en blandning av ångest och medvetenhet.
Trots förmågan att ses, kämpar Hannah med frågan om hur denna person verkligen kan uppfatta sin essens. Introspektionen antyder en djupare anslutning och utmaningarna med att vara känslomässigt öppna i relationer, som hon känner både sett och ensam.