Jag är ingen perfekt spelare.
(I'm not a perfect player.)
Att erkänna ofullkomlighet är ett tecken på ödmjukhet och självmedvetenhet. Det påminner oss om att ingen är felfri och att tillväxt ofta beror på att vi inser våra egna brister. Genom att omfamna detta tänkesätt kan vi fokusera på ständiga förbättringar snarare än perfektion, vilket kan vara både motiverande och befriande. Det uppmuntrar motståndskraft, eftersom bakslag ses som en del av inlärningsprocessen, och främjar autenticitet i våra strävanden.