Jag stirrade på de döda studenternas ansikten. Du vet, Zacharie, bara titta på dem, jag kan inte berätta vilka som var tutsis, vilka Hutus. Exakt! sa Deo i en hög viskning. Uppenbarligen skulle man viska här. Och inte heller kunde mördarna! Mordarna kunde inte se skillnaden också, viskade Zacharie. Så de frågar. För att de inte kan säga. Vi är samma människor.
(I stared at the faces of the dead students. You know, Zacharie, just looking at them, I can't tell you which ones were Tutsis, which Hutus. Exactly! said Deo in a loud whisper. Evidently, one was supposed to whisper here. And neither could the killers! The killers couldn't see the difference, too, whispered Zacharie. So they ask. Because they can't tell. We are the same people.)
Citatet återspeglar ett gripande ögonblick av förverkligande mitt i tragedi, och betonar ytligheten i etniska skillnader. Zacharie och Deo belyser hur offren i döden är oskärpa och symboliserar den delade mänskligheten som överskrider deras etniska bakgrunder, Tutsi eller Hutu. Denna idé antyder att det våld som tillförs av mördarna härrör från okunnighet snarare än några inneboende skillnader mellan de människor de mördade.
Denna konversation understryker den djupa inverkan av civil konflikt och illustrerar hur djupt sittande uppdelningar kan leda till förstörelse, men som också avslöjar en sanning om människors grundläggande enhet. Uppfattningen att mördarna själva krävde förtydligande av identiteter indikerar en tragisk ironi i våldet, vilket illustrerar hur dessa divisioner i slutändan är konstgjorda. Sådana reflektioner inbjuder läsarna att överväga vikten av empati och erkännande av delade upplevelser för att främja läkning och försoning.