Citatet från Naguib Mahfouzs "Palace of Desire" återspeglar den svårfångade naturen hos fullständig lycka, vilket tyder på att det är en flyktig upplevelse från det förflutna att vi aldrig helt kan återta. Jämförelsen med ett mjukt ljus som kommer genom ett kikhål symboliserar hur vi kan få glimtar av lycka, men dessa stunder förblir avlägsna och immateriella, vilket leder till en känsla av förlust när vi konfronterar ensamhet.
Författaren understryker dessutom idén att ensamhet medför en djup längtan efter något förlorat. När vi tillbringar tid ensam kan vi bli akut medvetna om denna frånvaro, som fungerar som en påminnelse om de glädjeer vi har upplevt men inte kan gå igenom. Sammantaget målar passagen en melankolisk bild av minnet och längtan, framkallar den bittersöt naturen av mänskliga upplevelser.