Författaren reflekterar över det ihållande lidandet i Afrika och uttrycker en önskan om att orättvisorna ska lagstiftas ur existensen. Han erkänner emellertid att sådan grundläggande orättvisa verkar vara en bestående aspekt av människans existens. Trots ansträngningar för att bekämpa dessa ojämlikheter förblir de förankrade och belyser en dyster verklighet som samhället måste möta.
Mitt i denna kamp överväger författaren svårigheterna för de fattiga, som uthärda svårigheter genom deras flyktiga liv. Han väcker oro över vad som kan sägas eller göras för att trösta dem som lever i fattigdom medan de väntar på rättvisa eller en bättre möjlighet, och betonar brådskan i deras situation och den begränsade tiden de måste uppleva livet utöver lidande.