Vissa människor kan inte bära sådana nyheter. De tror att de måste leva för evigt, och de gråter och grälar när de inser att deras tid kommer. Jag känner inte det, och jag gråter inte på den nyheten som läkaren gav mig. Det enda som gör mig ledsen är att jag ska lämna Afrika när jag dör.
(Some people cannot bear news like that. They think they must live forever, and they cry and wail when they realise that their time is coming. I do not feel that, and I did not weep at that news which the doctor gave me. The only thing that makes me sad is that I shall be leaving Africa when I die.)
I "The No. 1 Ladies 'Detective Agency", reflekterar huvudpersonen över de känslomässiga reaktionerna som människor har på dödlighet. Medan många upplever förtvivlan och rädsla vid tanken på att dö, ofta tror på deras oändliga existens, delar berättaren inte det känslan. I stället för att gråta över doktorns nyheter uppvisar berättaren acceptans av deras öde.
Det som verkligen sorgar dem är tanken på att lämna efter sig Afrikas skönhet. Detta avslöjar en djup koppling till landet och en känsla av förlust inte bara för själva livet, utan för den plats de har älskat. Kontemplationen av döden blir mindre om rädslan för slutet och mer om nostalgi för de upplevelser som är bundna till ett älskat hem.