Huvudpersonen funderar på en karriär efter armén med en fackförening, som han ser som ett sätt att uppnå ekonomisk rättvisa. Hans farbror, Alex, har en pessimistisk syn på saken och reflekterar över utmaningarna med att slåss mot okunnighet. Farbror Alexs svar antyder en blandning av oro och avgång mot idén, vilket indikerar att även intelligenta diskussioner kanske inte förändrar naivitet av sådana ambitioner.
Citatet belyser ett filosofiskt perspektiv på meningslösheten i att slåss mot mänskliga brister, med referenser till Schiller och Nietzsche understryker uppfattningen att till och med gudomliga krafter kämpar mot mänsklighetens brister. Konversationen med Hapgood verkar erbjuda ett glimt av hopp om intellektuellt engagemang mitt i absurditeten i huvudpersonens ambitioner.