Domenica reflekterar över barndomets essens och betonar dess roll som en flyktig fas som kännetecknas av oskyldighet och en sköld från samhällspressen. Hon anser att denna period bör vårdas och skyddas, vilket gör att barn kan njuta av en sorglös existens.
Men hon varnar mot föräldrar som utövar överdrivet tryck på sina barn, vilket tyder på att sådant beteende kränker denna dyrbara tid. Genom att driva sina barn för hårt riskerar dessa föräldrar att undergräva själva fristaden som barndomen representerar.