De som är nära oss, när de dör, delar upp vår värld. Det finns världen av de levande, som vi äntligen, på ett eller annat sätt, underlåter, och sedan finns det de döda domänen som, som en imaginär vän {eller fiende} eller en hemlig konkubin, ständigt vinkar, påminner oss om vår förlust. Vad är minne men ett spöke som lurar vid sinnets hörn, avbryter vår normala livskurs, stör vår sömn för att påminna oss om lite akut smärta eller nöje, något tystat eller ignoreras? Vi saknar inte bara deras närvaro eller hur de kände om oss, utan i slutändan hur de tillät oss att känna oss själva eller dem. {prolog}

---

(Those who are close to us, when they die, divide our world. There is the world of the living, which we finally, in one way or another, succumb to, and then there is the domain of the dead that, like an imaginary friend {or foe} or a secret concubine, constantly beckons, reminding us of our loss. What is memory but a ghost that lurks at the corners of the mind, interrupting our normal course of life, disrupting our sleep in order to remind us of some acute pain or pleasure, something silenced or ignored? We miss not only their presence, or how they felt about us, but ultimately how they allowed us to feel about ourselves or them. {prologue})