Tolkien förstår den udda faran som utgörs av dygd som är avskuren från det goda. Om och om igen visar han sin grundläggande övertygelse om att onda prövar på våra dygder mycket mer än våra laster. Våra mycket styrkor och tillgångar-varifrån intelligens eller tapperhet, flit eller lojalitet eller skönhet, men särskilt rättfärdighet-kan bortskaffa oss antingen för att hånar dem som saknar sådana dygder, eller annars för att använda våra gåvor för våra egna själviska ändamål.
(Tolkien understands the odd danger posed by virtue cut off from the Good. Over and again, he demonstrates his fundamental conviction that evil preys upon our virtues far more than our vices. Our very strengths and assets-whether intelligence or bravery, diligence or loyalty or beauty, but especially righteousness-may dispose us either to scorn those who lack such virtues, or else to employ our gifts for our own selfish ends.)
Tolkien erkänner de unika riskerna som följer med att ha dygder som är frånkopplade från en moralisk grund. Hans verk illustrerar ofta en djupt sittande tro på att ondska är mer benägna att utnyttja våra dygder än våra brister. Denna idé upprepas i hela hans berättelser och visar hur egenskaper som intelligens, mod och lojalitet kan leda individer på vilse när de inte är anpassade till ett högre moraliskt syfte.
Dessutom avslöjar Tolkiens karaktärer ofta hur dessa gåvor, istället för att användas osjälviskt, kan leda till arrogans eller en felaktig känsla av överlägsenhet över andra. Detta antyder att även de mest beundransvärda egenskaperna, som rättfärdighet, kan vridas för att motivera själviska motiv eller förakt för dem som uppfattas som mindre dygdiga. I slutändan tjänar Tolkiens insikter som en försiktighet påminnelse om behovet av att dygder ska vara förankrad i godhet för att undvika moralisk korruption.