Tänk om han kunde se detta, sin egen skalle, gul och eroderad? Två århundraden gamla. Skulle han fortfarande tala? Skulle han tala, om han kunde se det, den grinande, åldriga skallen? Vad skulle det finnas för honom att säga, att berätta för folket? Vilket meddelande kunde han väcka? Vilka åtgärder skulle inte vara meningslösa när en man kunde titta på sin egen åldrade, gulnade skalle?
(What if he could see this, his own skull, yellow and eroded? Two centuries old. Would he still speak? Would he speak, if he could see it, the grinning, aged skull? What would there be for him to say, to tell the people? What message could he bring?What action would not be futile, when a man could look upon his own aged, yellowed skull?)
I Philip K. Dicks "The Skull", kämpar huvudpersonen med de existentiella konsekvenserna av att se sin egen skalle, åldrad och förfallen efter två århundraden. Denna tanke provocerar djup introspektion om betydelsen av hans liv och arten av hans existens. Inför den starka verkligheten i sin dödlighet ifrågasätter han värdet av sina ord och handlingar. Skulle det vara meningslöst att känna till hans öde?
Bilden av den gulnade, spruckna skallen utmanar honom att fundera över vilken arv han kunde lämna efter sig. Om han skulle konfrontera denna påminnelse om sin dödlighet, väcker den den djupa frågan om vad, om något, fortfarande kan ha värde. Denna reflektion öppnar upp en dialog om mänskligt syfte och betydelsen av ens röst inför oundvikligt förfall.