Yossarian blev rörd av en så intensiv synd för sin fattigdom att han ville krossa sitt bleka, ledsna, sjukligt ansikte med näven och slå honom ur existensen eftersom han tänkte på alla bleka, ledsna, sjukliga barn i Italien samma natt som behövde hårklipp och behövde skor och strumpor.
(Yossarian was moved by such intense pity for his poverty that he wanted to smash his pale, sad, sickly face with his fist and knock him out of existence because he brought to mind all the pale, sad, sickly children in Italy that same night who needed haircuts and needed shoes and socks.)
I "Catch-22" upplever Yossarian en djup sorg för en fattig individ och känner en överväldigande lust att surra ut våldsamt mot ett ansikte som symboliserar djupare samhällsfrågor. Denna intensiva känsla återspeglar inte bara personlig frustration utan en kollektiv empati för lidande för många, särskilt de fattiga barnen i Italien.
Denna reaktion visar Yossarys akuta medvetenhet om de hårda verkligheterna runt honom och hans kamp för att förena sina känslor med de orättvisa han bevittnar. Hans önskan att eliminera representationen av sådan smärta antyder ett komplext samspel mellan empati och hjälplöshet inför systemisk fattigdom.