Du älskade mig en gång. Du älskade mig som om jag var den luft du behövde för att andas, som om du behövde min beröring för att hålla dig vid liv. Du älskade mig på samma sätt som jag älskade dig. Obsessivt. Vansinnigt. Obevekligt. Berätta inte för mig att du inte tror på kärlek när du i sex korta veckor, för alla dessa år sedan, kunde om du inte kunde leva utan det.
(You loved me once. You loved me like I was the air you needed to breathe, like you needed my touch to keep you alive. You loved me the very same way I loved you. Obsessively. Insanely. Relentlessly. Don't tell me you don't believe in love when for six short weeks, all those years ago, you couldn't possibly live without it.)
I berättelsen "Late Call" av Emma Hart, reflekterar huvudpersonen på en tidigare relation fylld med intensiva känslor och djup anslutning. De påminner om en tid då kärleken var helt konsumtiv och jämförde sin partners hängivenhet med en grundläggande nödvändighet som luft. Detta kraftfulla känsla avslöjar arten av deras bindning, kännetecknad av besatthet och passion som definierade deras tid tillsammans.
Huvudpersonen utmanar deras partners nuvarande otro i kärlek och påminner dem om de djupa känslor som de en gång delade. De betonar att kärleken under en kort men påverkande period onekligen var närvarande och väsentlig i deras liv. Denna erinring belyser kontrasten mellan tidigare känslor och nuvarande skepsis, vilket understryker den bestående betydelsen av deras delade upplevelser.