Antigone: Berätta sanningen! Jag ber dig att berätta sanningen! När du tänker på mig, när det slår dig plötsligt att jag kommer att tillhöra dig - har du en känsla av att ett fantastiskt tomt utrymme är ihåligt inuti dig, att det finns något inuti dig som bara är dykande? Haemon: Ja, det gör jag, det gör jag.
(ANTIGONE: Tell me the truth! I beg you to tell me the truth! When you think about me, when it strikes you suddenly that I am going to belong to you―do you have the feeling that―that a great empty space is being hollowed out inside you, that there is something inside you that is just―dying? HAEMON: Yes, I do, I do.)
I detta utbyte mellan Antigone och Haemon vädjar Antigone om ärlighet om Haemons känslor gentemot henne. Hon ifrågasätter om deras förhållande fyller ett känslomässigt tomrum i honom och belyser hennes djupa behov av anslutning och förståelse. Hennes sårbarhet avslöjar hennes rädsla för att vara ensam och intensiteten i hennes känslor.
Haemons svar bekräftar att han också känner denna tomhet, vilket indikerar att deras band är djup och betydande. Detta ögonblick fångar essensen av kärlekens komplexitet, där djup fästning också kan få fram känslor av längtan och förtvivlan. Den känslomässiga intensiteten i deras konversation accentuerar de existentiella teman som finns i stycket.