Men nu kom reportrar till berättelsen med ledningen fixerad i deras sinnen; De såg sitt jobb som att bevisa vad de redan visste. De ville inte ha information så mycket som bevis på skurk. I det här läget var de öppet skeptiska till din synvinkel, eftersom de antog att du bara var undvikande. De fortsatte från ett antagande av universell skuld, i en atmosfär av dämpad fientlighet och misstänksamhet.
(But now reporters came to the story with the lead fixed in their minds; they saw their job as proving what they already knew. They didn't want information so much as evidence of villainy. In this mode, they were openly skeptical of your point of view, since they assumed you were just being evasive. They proceeded from a presumption of universal guilt, in an atmosphere of muted hostility and suspicion.)
I Michael Crichtons "Airframe" belyser berättelsen de utmaningar som reportrar står inför som närmar sig berättelser med förutfattade föreställningar. Istället för att söka sanningen eller samla in ny information, är dessa journalister mer fokuserade på att hitta bevis som är i linje med sina fördomar. Detta leder till en situation där de är skeptiska till alla synpunkter som motsäger deras etablerade övertygelser och tolkar dem som undvikande snarare än öppna för diskussion.
Detta antagande skapar en miljö fylld med fientlighet och misstänksamhet, där sökandet efter sanningen blir sekundär till att bevisa skuld. Reportrar verkar under ett antagande att alla är skyldiga tills de har bevisats oskyldiga, vilket undergräver journalistikens integritet och komplexiteten i de berättelser de strävar efter.