Berättaren reflekterar över den nostalgiska enkelheten i barndomen, där önskningar kände sig uppnåeliga och drömmar verkade obegränsade. Den känsliga formen av dockan fungerar som en metafor för oskyldighet och den livliga fantasin som följer med ungdom. Som barn, som önskar saker ger glädje och hopp, vilket gör att världen verkar full av möjligheter.
Men när man mognar förändras denna uppfattning dramatiskt. Verkligheten i vuxen ålder introducerar begränsningar och begränsningar och avslöjar att många önskningar är utanför gränserna på grund av moraliska eller samhälleliga standarder. Övergången från oskyldig längtan till medvetenheten om förbjudna och syndiga önskningar markerar en gripande förlust av den barndomsfriheten.