Hur glada skulle vara alla kungar, czars och führers från det förflutna {och kommissionerna för nutiden} att veta att censur inte är en nödvändighet när all politisk diskurs tar formen av ett skämt.
(How delighted would be all the kings, czars and führers of the past {and commissars of the present} to know that censorship is not a necessity when all political discourse takes the form of a jest.)
Neil Postman, i sin bok "Underhållande oss till döds", reflekterar över den enkla politiska kontrollen när diskursen reduceras till underhållning. Han föreslår att historiska och samtida ledare, från kungar till kommissionärer, skulle hitta tillfredsställelse med att förstå att censur blir föråldrad när politiska diskussioner domineras av humor och satire. Detta antyder att allvarligheten i den politiska dialogen undermineras när den bara förvandlas till skämt.
Postmans argument belyser en oro för framtiden för den offentliga diskursen, vilket indikerar att trivialiseringen av allvarliga ämnen kan leda till brist på kritiskt tänkande bland befolkningen. Han antyder att blandningen av underhållning med politik kan överstiga behovet av undertryckning, eftersom människor blir mer engagerade med skamet än innehållet i politiska frågor, vilket i slutändan påverkar demokratins integritet.