Jag gillade aldrig jazzmusik eftersom jazzmusik inte löser sig. Men jag var utanför Bagdad -teatern i Portland en natt när jag såg en man spela saxofonen. Jag stod där i femton minuter, och han öppnade aldrig ögonen. Efter att jag gillade jazzmusik. Ibland måste du se någon älska något innan du kan älska det själv. Det är som om de visar dig vägen. Jag brukade inte gilla Gud eftersom Gud inte löste. Men det var innan något av detta hände.
(I never liked jazz music because jazz music doesn't resolve. But I was outside the Bagdad Theater in Portland one night when I saw a man playing the saxophone. I stood there for fifteen minutes, and he never opened his eyes.After that I liked jazz music.Sometimes you have to watch somebody love something before you can love it yourself. It is as if they are showing you the way.I used to not like God because God didn't resolve. But that was before any of this happened.)
I detta utdrag från Donald Millers "Blue Like Jazz", delar författaren sin omvandling angående jazzmusik. Ursprungligen ogillade han jazz för dess brist på upplösning, men hans perspektiv förändrades efter att ha bevittnat en man som spelade saxofonen utanför Bagdad -teatern. När han observerade musikerens passion började han uppskatta jazz och insåg att kärleken till något ibland kan läras genom någon annans entusiasm.
Miller drar sedan en parallell med sin andliga resa och medgav att han en gång innehöll liknande känslor mot Gud och trodde att Gud också saknade upplösning. Men denna synvinkel skiftade efter betydande händelser i hans liv. Hans reflektioner tyder på att förståelse och kärlek kan odlas genom att bevittna andras hängivenhet, vare sig det är musik eller andlighet.