Det är inte klart vad som hände. Det är inte klart vem som gjorde vad mot vem. Det är den största kategorin av klagomål vi ser. Hittills tenderade samhället att fokusera på offrets problem, inte de anklagas problem. Men den anklagade har också problem. Ett trakasseringsanspråk är ett vapen, Bob, och det finns inga bra försvar mot det. Vem som helst kan använda vapnet och många bra människor har. Det kommer att fortsätta ett tag, tror jag. Garvin
(It's not clear what happened. It's not clear who did what to whom. That's the largest category of complaints we see. So far, society's tended to focus on the problems of the victim, not the problems of the accused. But the accused has problems, too. A harassment claim is a weapon, Bob, and there are no good defenses against it. Anybody can use the weapon-and lots of good people have. It's going to continue for a while, I think. Garvin)
I Michael Crichtons bok "Disclosure" kretsar diskussionen kring tvetydigheten som ofta omger trakasserier. Berättelsen betonar att det ofta är oklart vem som har fel i sådana situationer, vilket leder till ett betydande antal klagomål där detaljerna om incidenterna förblir skumma. Denna brist på tydlighet tenderar att skeva samhällets fokus mot de erfarenheter och problem som offren möter, ofta med utsikt över de anklagade individerna som de anklagade individerna står inför.
Crichton hävdar att trakasserier kan utövas som ett kraftfullt verktyg och liknar dem med ett vapen som vem som helst kan använda, inklusive välmenande individer som kan vara anklagade. Han belyser de allvarliga konsekvenserna av dessa påståenden och konstaterar att frånvaron av tillförlitliga försvar lämnar den anklagade i en sårbar position. Som sådan antyder diskursen att denna trend kommer att kvarstå, vilket indikerar pågående utmaningar för både offer och de anklagade för att navigera i dessa känsliga och ofta förfalskade situationer.