Det är bara med mild förvåning som jag märker att jag inte läser så mycket längre, utan snarare vippar, undrar, flyger, som Pascal, som Madeline, som Bemelmans, som Lamorisse, som mina döttrar. Som Robert. Som alla som någonsin har börjat eller avslutat en bok, eller en kärleksaffär, eller förvirrat de två, i ljuv väntan på hösten.
(It's only with mild surprise I find I don't so much read anymore, but rather teeter, wonder, take flight, like Pascal, like Madeline, like Bemelmans, like Lamorisse, like my daughters. Like Robert. Like anyone who has ever started or finished a book, or a love affair, or confused the two, in sweet anticipation of the fall.)
I "Paris efter bok" reflekterar Liam Callanan över sin skiftande erfarenhet av läsning. Han förmedlar en känsla av förvåning över hur han har övergått från att läsa i traditionell mening till en mer dynamisk process av utforskning och fantasi. Omnämnandet av personer som Pascal och hans döttrar illustrerar de olika inspirationer och influenser som kommer från både litteraturen och livet självt.
Citatet kapslar in den spännande men ändå osäkra naturen i att engagera sig i berättelser, dra paralleller mellan läsning och upplevelser av att inleda relationer. Callanan betonar de känslor som är sammanflätade med både litterära resor och personliga kopplingar, och framhäver spänningen av förväntan som åtföljer båda ansträngningarna.