Vill du inte leva ... Vem stod upp den första, på morgonen, bara för att känna sig kall på hans nakna hud? Vem gick till sängs det sista när hon inte kunde få trötthet längre, att leva lite av natten? Vem grät redan och tänkte att det fanns så många små djur, så många grästrängar i ängen och att vi inte kunde ta dem alla?
(Not want to live ... Who got up the first, in the morning, just to feel cold on his bare skin? Who was going to bed the last last when she couldn't get fatigue any more, to live a little bit of the night? Who was already crying, thinking that there were so many little animals, so many strands of grass in the meadow and that we could not take them all?)
Detta utdrag från Jean Anouilhs "Antigone" återspeglar en djup känsla av existentiell kontemplation. Det fångar kampen för individer som står inför de hårda verkligheterna i livet, till exempel gryningens kyla och nattens ensamhet. Omnämnandet av att någon står upp tidigt bara för att uppleva kylan betonar en djup koppling till naturen och känslan av sårbarhet som följer med det. Det ställer frågor om livets syfte och oundvikligheten i sorg som åtföljer det.
Bilden av att gråta över de otaliga djuren och gräsbladen i ängen antyder en känsla av förlust och existensbegränsningarna. Det förmedlar en längtan efter anslutning och en överväldigande medvetenhet om livets skönhet och bräcklighet. Anouilhs skrivande fångar mänsklighetens kontemplativa tillstånd och kämpar med sina känslor i en värld fylld med både undrar och sorg.