Det var en hemsk misstank i mitt sinne att jag äntligen hade gått över puckeln, och det värsta med det var att jag inte kände mig tragisk alls, men bara trött och slags bekvämt fristående.
(There was an awful suspicion in my mind that I'd finally gone over the hump, and the worst thing about it was that I didn't feel tragic at all, but only weary, and sort of comfortably detached.)
Huvudpersonen kämpar med en oroande insikt om livet och känner en förändring inom sig själv som antyder att han kanske har nått en betydande vändpunkt. Detta ögonblick ger en oroande medvetenhet om att han, trots situationens allvar, inte upplever en känsla av tragedi eller förtvivlan. Istället känner han en konstig känsla av lättnad, som om han har blivit bedövad för kaoset runt honom.
Denna trötthet leder honom till en plats med bekväm frigöring, där han observerar sin omgivning med en känsla av avgång. Detta innebär att även om han kanske står inför svåra sanningar, finns det en viss acceptans som ger tröst, vilket gör att han kan navigera i sina upplevelser med en känsla av lugn mitt i oron.