1941 reflekterar berättaren över sina elva år av fängelse, och betonar hans ålder av trettiofem och förlusten av hans bästa år tillbringade instängd i en cell eller isolering. Trots att han bara har åtnjutit sju månaders frihet med sin indianstam, känner han en djup känsla av ånger över familjelivet han missade, och tänker på de barn han kanske har fött och som nu skulle vara åtta år gamla.
Denna reflektion ger en blandning av sorg och misstro över hur snabbt åren gick, där varje ögonblick av hans lidande verkade lång och betungande. Kontrasten mellan tidens flyktiga gång och hans bestående svårigheter framhäver den känslomässiga belastningen av hans upplevelse.