För Yossarian var tanken på vimplar som priser absurd. Inga pengar gick med dem, inga klassprivilegier. Liksom olympiska medaljer och tennis troféer var allt de betydde att ägaren hade gjort något av ingen fördel för någon mer kapabelt än alla andra.
(To Yossarian, the idea of pennants as prizes was absurd. No money went with them, no class privileges. Like Olympic medals and tennis trophies, all they signified was that the owner had done something of no benefit to anyone more capably than everyone else.)
I Joseph Hellers "Catch-22" uppfattar Yossarian uppfattningen om vimplar som helt löjligt. Han ser dem som symboler utan verkligt värde, eftersom de inte följer med någon monetär belöning eller förbättrar ens sociala status. Till skillnad från konkreta prestationer som erbjuder fördelar verkar dessa utmärkelser triviala och ytliga.
Yossarys reflektion över arten av sådana priser avslöjar en kritik av samhällsvärden som prioriterar konkurrens framför meningsfulla bidrag. För honom betecknar dessa priser bara att någon har utmärkt sig i aktiviteter som i slutändan har liten betydelse för det större goda och framhäver en koppling mellan framgång och verklig merit.