Vi kikar ut, men vad ser vi egentligen? Spegel reflektioner av våra egna jag, våra blodlösa, svaga räkningar, ägnas åt ingenting särskilt, i den mån jag kan förstå det. Döden är mycket nära, tänkte han. När du tänker på detta sätt. Jag kan känna det, beslutade han. Hur nära jag är. Ingenting dödar mig; Jag har ingen fiende, ingen antagonist; Jag går bara ut, som ett tidskriftsabonnemang: månad för månad.
(We peep out, but what do we see, really? Mirror reflections of our own selves, our bloodless, feeble countenances, devoted to nothing in particular, insofar as I can fathom it. Death is very close, he thought. When you think in this manner. I can feel it, he decided. How near I am. Nothing is killing me; I have no enemy, no antagonist; I am merely expiring, like a magazine subscription: month by month.)
Berättaren överväger existensens natur och uttrycker en känsla av desillusionering och introspektion. Han känner att reflektionerna han ser bara är representationer av sig själv och avslöjar en brist på syfte och vitalitet. Denna självundersökning leder till en insikt om livets flyktiga natur, när han känner döden som kommer allt närmare.
När han reflekterar över sin dödlighet inser han att han inte står inför en fiende eller ett direkt hot, utan snarare en gradvis blekning bort, liknande den långsamma avbokningen av ett prenumeration. Denna metafor understryker en djup känsla av avgång till oundvikligheten i livets slut och belyser den tysta förtvivlan av existensen utan ett avgörande syfte.