Slutligen kom vi över en uppgång och jag såg Karibien ... Min första känsla var en vild önskan att köra en insats i sanden och hävda platsen för mig själv. Stranden var vit som salt och klippte av från världen med en ring av branta kullar som mötte havet. Vi var på kanten av en stor vik och vattnet var den tydliga, turkosa färgen som du får med en vit sandbotten. Jag hade aldrig sett en sådan plats. Jag ville ta av alla mina kläder och aldrig bära dem igen.
(Finally we came over a rise and I saw the Caribbean...My first feeling was a wild desire to drive a stake in the sand and claim the place for myself. The beach was white as salt, and cut off from the world by a ring of steep hills that faced the sea. We were on the edge of a large bay and the water was that clear, turquoise color that you get with a white sand bottom. I had never seen such a place. I wanted to take off all my clothes and never wear them again.)
Berättaren om "The Rum Diary" upplever ett djupt ögonblick av vördnad när han ser Karibien för första gången. Skönheten i scenen framkallar en stark önskan att hävda den som sin egen och belyser lockelsen av den orörda naturen som omger honom. Stranden beskrivs levande, med sin ljusa vita sand och de inneslutande kullarna som skapar en känsla av avskildhet, vilket gör att det känns som ett personligt paradis.
Detta möte med landskapet gnistrar en djup längtan efter frihet och en paus från samhällets begränsningar. Berättarens önskan att kasta sina kläder symboliserar en önskan att omfamna en mer naturlig och befriad existens på en plats som känns orörd av omvärlden. Tidens tydlighet i det turkosa vattnet betonar vidare den orörda kvaliteten på denna idylliska miljö, vilket gör det till en minnesvärd och transformativ upplevelse för honom.