Under en vecka förblev karaktären i sängen, fixerad i taket, förkroppsligade sorg över hennes långvariga kamp med livet. Denna intensiva sorg återspeglar hennes interna konflikt, eftersom hon verkar avvisa både döden och de vitala förändringarna som följer med den. Hennes stat förmedlar en djupt sittande harsel mot själva processerna för liv och död som hon känner sig oförmögen att fly.
Denna skildring illustrerar en djup stagnation där karaktären fångas i en cykel med känslomässig oro. Trots sin önskan om döden befinner hon sig immobiliserad, besläktad med någon som inte kan befria sig från överväldigande förtvivlan. Bilden fångar hennes motstånd inte bara till livet utan också till den oundvikliga slutsatsen av existensen och visar en kraftfull kommentar till det mänskliga tillståndet.