Kort sagt, han var en dope. Han såg ofta till Yossarian som en av dessa människor som hänger runt moderna museer med båda ögonen tillsammans på ena sidan av ett ansikte. Det var naturligtvis en illusion, genererad av Clevingers förkärlek för att stirra fast på ena sidan av en fråga och aldrig se den andra sidan alls.
(In short, he was a dope. He often looked to Yossarian like one of those people hanging around modern museums with both eyes together on one side of a face. It was an illusion, of course, generated by Clevinger's predilection for staring fixedly at one side of a question and never seeing the other side at all.)
Karaktären som är smidig från "Catch-22" framställs som någon som saknar djup och förståelse. Yossarian ser honom som ganska dumt och drar en parallell med individer som verkar förvrängda i ett museum, vilket tyder på att Clevingers perspektiv är sned och otillräcklig. Hans tendens att fokusera på en enda aspekt av någon fråga hindrar honom från att se den i ett bredare sammanhang.
Denna beskrivning belyser ett viktigt tema i Hellers roman om begränsningarna av styvt tänkande. Clevingers oförmåga att överväga flera synpunkter symboliserar de utmaningar som individer står inför som inte kan förstå komplexiteten i situationer, vilket leder till en koppling från verklighet och förståelse.