Det har gått en vecka sedan Ami dog och i morse vaknade jag plötsligt timmar före gryningen, verkligen samma timme som när min mamma dog. Det var inte en dröm som väckte mig, utan en tanke. Och med den tanken kunde jag svära att jag hörde Amis röst. Men jag är inte rädd. Jag är glad. Glad med insikt. För jag kan inte låta bli att tänka vilken lycklig person jag är. Föreställ dig att i alla tidens eons, i alla möjliga universum som Dara talar, om alla stjärnorna i himlen, kom Ami och jag samman för en kort och lysande tid. Jag stannar. Tror jag
(It has been a week since Ami died and this morning I woke suddenly hours before dawn, indeed the same hour as when my mother died. It was not a dream that woke me, but a thought. And with that thought I could swear I heard Ami's voice. But I am not frightened. I am joyous. Joyous with realization. For I cannot help but think what a lucky person I am. Imagine that in all the eons of time, in all the possible universes of which Dara speaks, of all the stars in the heavens, Ami and I came together for one brief and shining sliver of time. I stop. I think)
En vecka har gått sedan Amis död, och berättaren reflekterar över att vakna tidigt och sammanfaller med ögonblicket för deras mors bortgång. Denna uppvaknande är inte en dröm utan en tanke som medför en känsla av att höra Amis röst. I stället för rädsla känner berättaren glädje och tacksamhet för den anslutning de delade. Detta ögonblick av förverkligande fördjupar uppskattningen för den tid som tillbringas tillsammans.
När man överväger tidens enorma tid och mångfalden, erkänner berättaren sällsyntheten och skönheten i deras band med AMI. De känner sig lyckliga att ha upplevt en sådan speciell koppling och betonar betydelsen av deras delade stunder i den stora tapet av existensen. Detta perspektiv på förlust belyser den varaktiga inverkan av kärlek och relationer, vilket ger tröst inför sorg.