Du kan tänka dig att magin stannade på flygplatsen och till stor del gjorde det. När vi kom tillbaka till London var himlen mulen och tung. Busschauffören från flygplatsen var moros och obehandlad; Gatorna verkade nedsläppt och smutsiga, människorna som är sura ansikte. Men det, misstänker jag, är hur det kommer hem för alla; Parisier kände förmodligen samma sak när de återvände från någon annanstans.
(You might imagine that the magic stopped at the airport, and to a great extent it did. When we arrived back in London, the skies were overcast and heavy. The bus driver from the airport was morose and unkempt; the streets seemed run-down and dirty, the people sour-faced. But that, I suspect, is how coming home is for everyone; Parisians probably felt the same when they returned from somewhere else.)
Efter att ha återvänt till London verkade den förtrollande upplevelsen försvinna. Det dystra vädret och bussförarens avvecklade utseende bidrog till en känsla av besvikelse. Omgivningen kände sig försummad, med gatorna smutsiga och folkets uttryck återspeglar olycka. Denna starka kontrast framhöll skillnaden mellan den livliga atmosfären i Paris och hemligheten i hemmet.
Denna bittersöt känsla av att återvända hem är troligtvis universell. Precis som resenärer från Paris kan uppleva en liknande svik, betonar berättelsen hur varje destination bär sin egen lockelse, vilket kan göra att återresan känns mindre magisk. Denna resecykel och återvändande till verklighet är ett vanligt tema för många.